Är det riktigt att leva med ett potentiellt dödshot?

Nyligen läste jag en fallstudie på http://www.allergicentrumstockholm.se/ om en flicka med kraftig jordnötsallergi. Här är man mycket noga med att inte i onödan utrusta patienten med en Anapen (adrenalinspruta) innan man säkerställt att hennes allergi faktiskt löper en viss risk att vara livshotande. Anapen bör alltså, enligt artiketförfattaren, inte ges till den som inte haft påverkan på andningen vid en anafylaxi.

Min dotter har aldrig haft kraftig andnöd när hon fått sina allergichocker,men har ändå fått en Anapen utskriven som hon uppmanas att alltid bära med sig. Hon har alltid reagerat med endast kräkningar, fått fruktansvärda magsmärtor och klåda i halsen. Är det riktigt att hon ska leva under ett potentiellt dödshot?  Vilket ju givetvis blir följden av att alltid vara tvungen att bära med sig sprutan. Skapar detta onödig oro för henne själv och för omgivningen? Har man gjort en korrekt riskbedömning?

Å andra sidan är det ju en trygghet att veta att sprutan finns där OM det skulle bli akut. Men hur stor är egentligen den risken? Går vi runt och ororar oss helt i onödan?

Detta är givetvis mycket svåra diagnoser att ställa för en läkare/allergolog men frågorna är nog så viktiga för alla oss som dagligen lever med en "potentiellt livshotande allergi" hos oss själva eller hos en närstående.

Socialt handikapp med kraftig allergi

Hennes senaste blodprov visar på en mycket kraftig äggallergi som troligen inte kommer att växa bort. Allergin har konstant blivit värre sedan hon första gången testade positivt vid 3 års ålder. Hon har dessutom börjat reagera på kycklingkött och testat positivt på björk, hasselnöt och äpple. Ingen av dessa är lika allvarliga som äggallergin dock.

Att ha en livshotande baslivsmedelallergi är ju ett handikapp inte bara i form av själga allergin, utan även ett socialt handikapp. Det är med stor sorg jag konsaterar att min 13-åring, som står med ena foten på väg ut i livet och bara längtar efter att få resa och uppleva världen, sannolikt inte kommer att kunna vara så spontan som man önskar vara när man är ung.

Vi är numer vana att resa med Isabel och har blivit experter på att göra matsäck. Utomlands gäller det ju dessutom att vara extra försiktig. När vi kommer till ett resmål letar vi alltid upp första bästa Supermarket, så att vi kan handla egen mat. Men restaurangbesöken är ju en del av resan och vi försöker alltid äta ute några gånger när vi är på semester. Då gäller det att ha både hängslen och livrem, vara jobbig, tjata och be servitören att dubbelkolla allt med kocken. Att vara spontan är näst intill omöjligt. Det går ju inte att bara köpa något i ett gatukök, springa in på ett fik eller liknande.  Ägg smyger sig ju in överallt och de flesta vet inte ens om att det är ägg i just den mat de äter. 

Isabel drömmer om att resa till Japan. Jag hoppas att hon kommer att kunna göra det någon gång och att hon själv då klarar av ha koll på vad hon äter.